Hur väver man ett tyg?

kunskapstraden-vavning

Hur väver man ett tyg?

En väv består av två trådsystem:

De lodräta trådarna i väven – Varp

De vågräta trådarna i väven – Väft

Varpning sker först av allt. Alla varptrådarna leds från ett garnställ via en varpa upp på en varpbom. Det är viktigt att alla trådarna ligger i rätt ordning, redan här avgörs färgordning, täthet och bredd på tyget. När varpningen är klar sitter alla trådar genom ett solv. Ett solv består av en eller två trådar med en ögla som finns för att lyfta upp trådarna när väften ska läggas in. På vävstolar för industriell vävning är solvet ofta gjort av metall. Ovanpå varptrådarna hänger en lamell vars uppgift är att känna av så att varptrådarna är hela under vävningen. Sedan är det dags att börja väva. Varptrådarna höjs och sänks med hjälp av solvet så att en skälbildning skapas, skälbildningen blir som en tunnel för väfttråden att ta sig igenom.

Olika metoder för väftinlägg

Vävmaskin

En vävmaskin som väver utan vanliga skyttlar som kastas fram och tillbaka väver med antingen griparmar, projektilskyttlar eller dysor.

Griparmar – Två griparmar startar på varsin sida, den ena med väfttråden och den andra tom. I mitten lämnas väfttråden över och de återgår till utgångsläge, för att sedan upprepas med varenda väfttråd.

Projektilskyttel: En liten ”klämma” håller tag i väfttråden medan den skjuts igenom skälbildningen. När den kommit över till andra sidan klipps väfttråden av vid utgångspunkten och en ny projektil börjar igen.

Dysor: Trådarna skjuts över en och en med luft (air jet) eller vatten (water jet).

Det blir alltså ingen lång tråd utan väfttrådarna läggs in en och en och det uppstår lösa trådändar i sidorna av det färdiga tyget. För att kunna göra väftinlägg i en vävmaskin behövs en färgväxel som håller fram rätt väfttråd åt väftinläggen.

Vävstol

Här används en eller flera skyttlar och väfttrådarna läggs in från sida till sida. Väfttråden fästs i skytteln som sedan kastas fram och tillbaka från sida till sida utan att bryta tråden. Med en vävstol uppstår en hel kant med ett snyggare avslut.

När väfttråden åkt genom från utgångsläget till andra sidan ändras skälbildningen och tråden får en ny tunnel att gå igenom på tillbakavägen. Detta för att få fram vävens konstruktion och bindning.

Skedanslag är något som sker efter varje väftinlägg. Varptrådarna går genom skeden (som liknar ett galler) och när väfttråden lagts in slår skeden ner inslaget mot tygkanten för att de två trådsystemen ska bindas samman.

Matning av tyg och varp är en viktig del när väfttätheten på tyget avgörs. I början av vävmaskinen finns varpbommen med varptrådarna och i slutet finns en sandbom som tyget rullas upp på. Matningen av sandbommen påverkar väfttätheten direkt. Hög hastighet ger ett glesare tyg medan en låg hastighet ger ett tätare tyg.

När väven är färdig är det viktigt att skära av tyget efter sandbommen för att inte förstöra sträckningen på tyget som är kvar i vävmaskinen.

Att tänka på vid vävning:

Varpen ska alltid vara bredare än den önskade bredden på tyget. Eftersom trådsystemen slås ihop när de vävs innebär det att de krymper när trådarna lägger sig runt varandra. Därför varpar man alltid ca 15 cm bredare än tygets faktiska bredd.

Vävningen ska alltid vävas längre än den önskade längden. Väven krymper nämligen även på längden av samma orsak som med varpningen. Därför räknar man alltid med lite längre varptråd än vad som behövs.

Kanter

Med en vävstol uppstår alltså sammanhållande kanter eftersom tråden aldrig bryts. Därmed blir det inte några utstickande trådändar på sidorna av tyget. Vävs tyget däremot i en vävmaskin där trådarna hela tiden klipps av så skapas kanterna separat. Det kan göras på olika sätt:

Svetsad eller smält kant – fungerar endast på tyger vävda i helsyntet. Trådändarna smälts och en hård stadkant bildas.

Invikt – när väfttråden klippts av viks tråden med hjälp av en liten nål in i den befintliga väven och skapar en stadkant.

Slinger – här används två trådar som går lodrät in i kanten av väften och byter plats med varandra. På så sätt låses de lösa trådändarna fast med varandra.

Hur tillverkas läder?

kst-lader1

Läder
Läder är ett material som har funnits länge, det äldsta provet på läder i Sverige som man har hittat är från 1100 f.Kr. Läder kan tillverkas från nästan vilka djurhudar som helst men cirka 70% kommer från nötboskap, 20% från getter & får och 10% från övriga djur. De skandinaviska nöthudarna räknas till de dyraste i världen, det är för att de är de allra finaste, bäst lämpade hudarna för tillverkning av naturligt läder.

När läder tillverkas används en process som kallas garvning. Garvning är en typ av behandling som stoppar förruttnelseprocessen. Först förbereds hudarna, hårrester och smuts avlägsnas, sedan avfettas och blötläggs dem. Därefter utförs själva garvningen, till den används ofta stora trummor med vatten och kemikalier som roteras tillsammans med huden. En första bedömning av huden utan hår/päls görs för att se vilken hud som passar till vad och varför. Sedan sträcks hudarna ut och torkas, en ny bedömning görs och hudarna sorteras därefter.

Efter det spaltas huden vilket innebär att huden delas i flera lager (oftast två). Vissa stora hudar kan vara upp till 10mm tjocka och det är sällan man använder så tjocka hudar till något. De två delarna kallas för narvläder och spaltläder, där narvläder är den fina och yttersta delen av huden med hår/pälssidan uppåt och en köttsida nedåt. Spaltläder är den undre delen av lädret som består av två köttsidor. För att uppnå olika egenskaper och utseenden efterbehandlas skinnet genom färgning och olika behandlingar. Läder brukar delas upp i tre olika grupper:

  • Anilinläder - lädret behåller en naturlig yta som gör att lädret åldras med tiden. Det är ett genomfärgat läder men utan ytpigment så lädret behåller en naturlig färg. Ett mjukt och behagligt läder av mycket hög kvalité som dock är mer känsligt för smuts.
  • Semianilinläder - ett mjukt och följsamt läder som får en liten ytbehandling för att bli tåligare. Det är tåligt nog för att passa i offentliga miljöer och blandar komfort med tålighet, men behåller fortfarande den mjuka följsamheten.
  • Tekniskt läder - ett täckfärgat läder. Lädret får en heltäckande yta där fel och ärr i huden döljs. Tekniskt läder saknar hudens naturliga struktur helt och är ett kraftigt läder. Det är utvecklat för att klara höga krav på säkerhet och hållbarhet i krävande miljöer.

Idag är kromgarvning den vanligaste metoden, mycket på grund av att den är snabb och billig. Innan kromsalterna upptäcktes användes olika växter och träslag för garvning, då kunde proceduren ta flera månader och år, med kromsaltet kan processen genomföras på några veckor.

Några menar att kromgarvning inte är den mest miljövänliga metoden, den kan nämligen ha negativa effekter på miljön och människor. Förvisso används en ofarlig typ av krom men, om det behandlas fel, kan det omvandlas till den farliga varianten krom 6 (sexvärt krom) som sägs vara både cancerogent, miljöfarligt och allergiframkallande. Kromgarvning bör därför ske under kontrollerade former för att undvika utsläpp av farliga ämnen och påverkan på de som utför garvningen. Sedan 2015 regleras inom EU den tillåtna mängden krom 6 i lädervaror med hudkontakt och de får inte innehålla mer än 3 mg/kilo.

I färgningsprocessen används också många kemikalier som kan vara skadliga. Några garverier har sedan en tid tillbaka börjat använda vattenbaserade färgämnen, något som minskar påverkan på miljö och hälsa.

Om du är intresserad av att fördjupa dig inom ämnet så kan vi tipsa om följande länkar:

https://www.naturskyddsforeningen.se/lader

https://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2012-1/lukten-av-lader

https://www.allergia.se/kromgarvat-lader-kan-orsaka-allergi/

https://www.kemi.se/privatpersoner/rad-om-kemikaliesmarta-val/material/metaller/krom

 

 

 

Lär dig mer om syntetfibrer

KST-polymer

Vi har tidigare gått igenom naturfibrer, regenatfibrer samt hur konstfibrer tillverkas. Nu ska vi titta närmre på syntetfibrer, det vill säga fibrer som tillverkas av olika plaster. Bland dessa hittar vi bland annat akryl, polyester, polyuretan, polyamid och polyvinylklorid.

AKRYL (PAN)

För akryltillverkning framställs en polymer (dvs. plast) av en kemist, polymeren spinns ut genom torrspinning eller våtspinning (läs mer om olika framställningsmetoder i ett tidigare avsnitt av kunskapstråden här). Akrylen är framtagen för att efterlikna fiberformen hos ull och fungerar bra till både vävda och stickade produkter. Den passar även bra till heminredningsprodukter.

Egenskaper

Tvätt- och temperaturtåligheten är helt okej, det är ett lättskött material som har god motståndskraft mot fläckar. Akryl tål dock inte alldeles för hög temperatur vid tvätt.
Draghållfastheten
är god och den har en hög slitstyrka.
Töjbarheten
är bra och elasticiteten är mycket hög, vilket resulterar i ett tyg som skrynklar väldigt lite.
Absorptionsförmågan
är mycket låg, akrylen tar inte upp någon fukt alls, vilket kan resultera i en elektrisk laddning (statisk elektricitet).

Bild - Polymergranulat:

Polymer

POLYESTER (PES)

Den här fibern är tillverkad av en sorts plast, den tillverkas genom smältspinning genom att plasten smälts. Polyester blandas ofta med andra fibrer, som den mest mångsidiga av alla konstfibrer och har den många användningsområden. Det finns olika utvecklade varianter som ger material som till exempel Trevira CS®, en flamhärdad fiber.

Tvätt- och temperaturtåligheten är hög och den tåls att tvättas relativt varmt.
Draghållfastheten
är mycket hög och tillsammans med polyamid har den högst nötnings- och draghållfasthet.
Töjbarheten
och elasticiteten är bra, vilket gör att polyestern inte skrynklas.
Absorptionsförmågan
är låg, om inte helt obefintlig. Det gör att polyester blir svårare att färga, därför är det en god idé att färga materialet redan innan det spinns till en fiber. Det gör också att den inte kan suga upp någon fukt alls, på så sätt kan den heller inte svällningskrympa.

POLYURETAN (PU, PUR)

PU/PUR är en grupp polymerer som kan ges många olika materialegenskaper. Ofta används de till läderimitationer (konstläder), men också till att skapa vattenavvisande beläggningar på textilier.

Egenskaper

Slittåligt material med hög nötnings- och draghållfasthet.
Vattenavvisande

POLYAMID (PA)

Fibern tillverkas genom att dess kemiskt framställda polymerer spinns ut till en fiber med hjälp av smältspinning. Polyamid är en syntetfiber med oerhörd flexibilitet som är enkel att anpassa.

Egenskaper

Tvätt- och temperaturtåligheten är okej, den är lättvättad men tål inte för höga temperaturer.
Draghållfastheten
är mycket hög, liksom nötningshållfastheten. Initialt användes dessa fibrer till bland annat fallskärmar.
Töjbarheten och elasticiteten
är bra, vilket gör att den inte skrynklar.
Absorptionsförmågan
är låg, som hos andra syntetfibrer.
Polyamid har hög tålighet mot mikroorganismer, dvs. mögel och röta.

POLYVINYLKLORID (PVC, klorfiber)

PVC är en av de vanligaste plastsorterna som tillsammans med andra fibrer kallas volymplaster. I textilbranschen används PVC ofta som en beläggning på en textilväv, till exempel av polyester. PVC produceras med både matt och glansig finish, det kallas också för vinyl och PVC-plast.

Egenskaper

Hög motståndskraft mot kemikalier, passar därmed bra till skyddskläder.
Lätt att torka av.
Lång livslängd med god motståndskraft mot väder och vind, samtidigt som den inte kräver speciellt mycket underhåll.
Mycket god täthet och skyddande förmåga.

Vad är regenatfibrer?

plastic

Förra avsnittet av kunskapstråden handlade om tillverkning av syntetfibrer och det hittar du här. Nu har det blivit dags för att gå igenom regenatfibrer. Som vi nämnde i det föregående avsnittet så är regenatfibrer en undergruppering till konstfibrer, det tillverkas av cellulosa. Två av de vanligaste sorterna är Viskos och Lyocell.

Regenat

VISKOS (CV)

Denna fiber framställs för det mesta av träcellulosa som till exempel gran, men även bomullscellulosa från bomullsavfall används ibland. Förenklat beskrivet omvandlas träflis till en massa, vilken sedan görs till ark. Arken löses upp i lösningsmedel (kemikalier) och därefter spinns fibrerna ut. Fibern kallades från början för både rayon och konstsilke.

Egenskaper

  • Tvätt- och temperaturtåligheten är okej, viskos ska tvättas i en skonsam vattentvätt eftersom det finns risk för krympning.
  • Draghållfastheten är låg i torrt tillstånd och halveras i vått tillstånd, viskosvaror måste alltså hanteras varsamt.
  • Töjbarheten är hög och elasticiteten är låg, det gör att viskos lätt skrynklar sig.
  • Absorptionsförmågan är mycket hög.

LYOCELL

Detta är en fiber som har forskats fram och utvecklats för att försöka framställa en miljövänligare konstfiber. Ofta används träcellulosa från bambu och eukalyptus som löses upp och spinns ut i aminoxid som är både miljövänligt och återvinningsbart. Processen är mycket enklare och snabbare jämfört med tillverkning av viskos. Det är en fiber som är biologiskt nedbrytbar och återvinningsbar, alltså ett betydligt miljövänligare val av konstfibrer.

Egenskaper

  • Tvätt- och temperaturtåligheten är bra hos lyocell.
  • Draghållfastheten är god i både torrt och vått tillstånd, fibern är betydligt starkare än till exempel viskos.
  • Absorptionsförmågan är hög, lyocell absorberar fukt bra.

Så tillverkas konstfibrer

KST-Konstfibrer

En konstfiber är en fiber som framställs i ett laboratorium och alltså inte är taget helt från naturen. Det finns konstfibrer som tillverkas av cellulosa (regenatfibrer) och så finns det konstfibrer som tillverkas av plast (syntetfibrer). Gemensamt för båda typerna är hur de spinns till garn:

Steg 1 – en lösning av polymerer används. En polymer är en kemisk förening som består av långa kedjor uppbyggda av mindre molekyler.

Steg 2 – lösningen pressas genom en dysa. En dysa påminner om ett duschmunstycke och består av 10–5000+ små hål. När lösningen spinns ut ur dysan kan det göras med tre olika metoder.

Våtspinning är när lösningen pressas ut genom dysan och ner i ett koaguleringsbad där den stelnar, varpå lösningsmedlet också neutraliseras. Namnet kommer alltså från att lösningen kommer ut i ett bad. Metoden används till viskos, akryl och modal.

Smältspinning görs genom att polymeren smälts ner direkt istället för att lösningsmedel används. Den smälts med värme och pressas ut genom dysan i kall luft där det stelnar till fibrer. Metoden används till polyamid och polyester.

Torrspinning är när lösningen pressas ut genom dysan och ner i varm luft där det stelnar till en fiber. Metoden används till triacetat, acetat och akryl.

Steg 3 – när de färdiga fibrerna kommer ur dysorna dras fibrerna till en spole som de snurras upp på. Därefter är de tunna fibertrådarna färdiga att använda till tyg- eller trådtillverkning. Oftast klipps de långa trådarna för att fibern ska bli kortare och lättare att arbeta med, men också för att den i formen ska likna vissa naturfibrer.

I nästa avsnitt av kunskapstråden går vi igenom Regenatfibrer. Här hittar du de tidigare avsnitten av kunskapstråden.

Du är här: Hem Nyheter Kunskapstråden