Lär dig mer om djurfibrer

sheep

I förra avsnittet av kunskapstråden (du hittar den här) gick vi igenom olika växtfibrer som bomull, lin och jute. I den här delen fokuserar vi på djurfibrer.

 

Proteinfibrer

 

ULL

När vi pratar om ull så är det oftast fårull vi syftar på. Fårens päls klipps av med elektriska saxar av skickliga och snabba yrkesmän. Det blir både effektivt och noggrant gjort och ullen fås i ett sammanhängande stycke.

Efter klippningen sorteras ullen efter kvalitet, den bästa ullen kommer ifrån bogen på fåret. När ullen är sorterad tvättas den och ibland genomgår den en kemisk behandling för att avlägsna växtrester och liknande. Fårullens fiberfinlek och fiberlängd varierar mycket beroende på ras, klimat, näringsförhållande samt vart ullen har suttit på fåret.

Bottenull, fin
Relativt korta fibrer (5–12 cm), finfibrig, mjuk och smidig. Lämpar sig främst till finare kamgarnsvaror.

Crossbred, medelgrov
Relativt långa fibrer (12–15 cm), medelgrov, lite stelare. Lämpar sig bäst till kardgarnsvaror och grövre kamgarnsvaror.

Täckhår, grov
Långa fibrer (över 15 cm), grov. Lämpar sig bäst till grövre kardgarnsvaror, mattor och möbeltyger.

 

Egenskaper

  Tvätt- och temperaturtåligheten hos ull är inte särskilt hög. Den ska tvättas skonsamt, max 40 grader, och får inte gnuggas eller vridas. Vattnet ska endast kramas ur.
  Draghållfastheten är låg (bomull har dubbelt så hög draghållfasthet i jämförelse).

  Töjbarheten är hög och likaså elasticiteten, det gör ullen formbar och följsam.
  Absorptionsförmågan är hög, ull har en stor förmåga att suga åt sig fukt utan att kännas våt samtidigt som det tar lång tid innan vattendropparna tränger in i ullen.

Som tidigare nämnt så är det oftast fårull som vi syftar på, men det finns fler olika typer av ull från olika djur. Här är de vanligaste ullsorterna och djuren de kommer ifrån:

Fårull

Merino – anses vara den främsta av alla fårraser, med en mjuk och finfibrig ull räknas den som bottenullsfår.

Lammull – från högst sju månader gamla får.

Shetlandsull – en allmän benämning på medelgrov ull av typen fin crossbred, ursprungligen en benämning på ull från Shetlandsfåret (härstammande från Shetlandsöarna).

Getull

Mohair – kommer från angoragetens päls. Bästa kvaliteterna kommer från Texas, Sydafrika och Turkiet.

Kashmir – kommer från kashmirgeten som lever i Himalayabergen i Mongoliet. En av de dyraste ullkvaliteterna.

Kaninhår

            Angora – kommer från angorakaninen och blandas ofta med fårull.

Kamelhår

Kamel – här används både ullen och håret från kamelen. Kalvar under 1 år är nästan vita och babyullen är väldigt eftertraktad.

Vikunja – räknas till lamasläktet och lever i bergskedjan Anderna i Sydamerika. Ullen är en av världens exklusivaste eftersom endast 200 gram ull per djur och år kan utvinnas. Priset ligger på ungefär 3300 dollar per kilo.

Alpacka – räknas också till lamasläktet och lever precis som vikunjan i bergskedjan Anderna. Idag föder vi även upp alpackor i Sverige. Babyullen är eftertraktad även här.

 

SILKE

Silke är en djurfiber som kommer från silkeslarvens körtelsekret, det är den längsta fibern av alla naturfibrer. Enkelt förklarat går det till såhär – när silkeslarven ska bli till en fjäril så spinner den in sig själv i en kokong av silkestrådar som larven själv producerar genom två spinnvårtor på huvudet. Kokongtråden består av två enkelfibrer av Fibrin (protein) som är inbäddat i ett äggviteämne som heter Sericin. Kina står för cirka 70 % av världens tillverkning av silke, man tror att cirka 1 miljon av befolkningen får sin inkomst därifrån.

Det finns två olika sorters silke och de tillverkas på två olika sätt.

Mullbärssilke är det finfibriga silket som odlas fram. Larverna föds upp under särskilda omständigheter och livnärs endast på mullbärsträdets blad. Kokongerna blir cirka fyra centimeter långa och innehåller 3000–4000 meter långa fiobrintrådar, dock kan endast ca 1000 meter av dessa användas som hela. Trådarna utvinns genom att kokongerna kokas med larverna i, under kokningen dör larverna och de kommer ut ur kokongen. Metoden används för att inte bryta kokongen eftersom det leder till kortare trådar. Efter kokningen lindas trådarna upp, det kallas då för råsilke eftersom Sericinet fortfarande är kvar. Sericinet avlägsnas genom att silket kokas igen, därefter är det finsilke. Genom den processen blir silket mjukare, finfibrigare och får en vacker lyster, tyvärr gör det också att det blir skört av solljus och svett.

Tussahsilke, även kallat vildsilke, är jämfört med mullbärssilke grövre, mer ojämnt och mindre elastiskt. Silkeslarverna får äta vilka blad de vill och fjärilen tillåts bryta sig ut ur kokongen själv. Fibertrådarna bryts då av, vilket leder till kortare och ojämnare silkesfibrer än det odlade. Sericinet kan inte kokas bort eftersom det är av en annan kvalitet, därmed blir silkestråden grövre och mer ojämn.


Egenskaper

  Tvätt- och temperaturtåligheten är okej, det kan tvättas skonsamt i ca 40 grader, ibland föreskrivs dock kemtvätt.
  Draghållfastheten är hög och är väldigt bra i förhållande till dess tjocklek. Däremot så är nötningshållfastheten låg och gnuggning riskerar att orsaka fiberbristningar.

  Töjbarheten och elasticiteten är hög och gör att silke inte skrynklar sig lätt.

  Absorptionsförmågan är hög och liksom ull kan silke absorbera fukt utan att kännas vått.

Du är här: Hem Nyheter Nyheter Lär dig mer om djurfibrer